rörande

Efter barnens pappas dramatiska hjärtoperation, som räddade livet på honom i sista sekund, följde en tid då barnen tänkte mycket på livet och döden och allt möjligt som dom säkert inte kan sätta ordet på…

När barnen för första gången skulle få träffa sin pappa på sjukhuset (i september-09) så förberedde de sig genom att rita teckningar på dagis. Mathilda va väldigt orolig osv men det gick bra. Väl på sjukhuset så viskade hon till mig
”mamma, nu blir jag så där rädd igen”
…efter en del lirkande kom det fram…”jag tänker att…pappa är ju sjuk å vi är på sjukhus å…jag tror att jag kan bli sjuk..” Naturligtvis! Inte alls så konstigt! Hur ska man kunna veta att just denna sjukdom inte smittar? Det redde vi ut när vi tog tag i e doktor som fick förklara! Tänk va bra med Mathilda! Hon säger ofta va hon tänker på!

Iallafall så tänkte jag inte att Whilliam tänkt så mycket på detta…tills för en tid sen, i slutet på november-09 (Thommy kom hem från sjukhuset i september):
På morgonen när jag klädde på Whilliam tittade han på teckningen som han gjort till pappa när vi hälsade på honom på sjukhuset (som jag hängt upp på vägen). Han stod stilla ett tag och bara tittade så sa han
”när jag gjorde den va jag ledsen. Sen blev jag glad. På dagis.”
Då sa jag:
”det stämmer. När du gjorde den va du ledsen för pappa va sjuk. Men nu är han frisk så nu är du glad. Du gjorde teckningen på dagis”

Pilla inte!

På badhuset, i duschen, sep-09, så såg jag att lille Whilliam (strax 4år) stod å pillade på sin pille…en förnärmad blick i från en dam gjorde att jag kände mig tvungen att gå fram till honom å viska:
-Men Whilliam då… pilla inte på snoppen…

Varpå Whilliam omedelbart, med HÖG röst såklart, svarade:
-FÅR JAG PILLA PÅ DEN NÄR JAG KOMMER HEM?

Svara i telefonen

När Whilliam svarar i telefon säger han:
”Är du där?..jag är här”

Till Sandra fortsatte han..:
”sitter du fast?”
”Va då”,frågade Sandra
”i telefonen”…

*såklart att han undrar det! Hon pratar ju inne i telefonen*

självklart

”-Jag ska fråga Thommy va han heter…” sa jag i telefonen när jag pratade med Simon som undrade om namnet på en kille vi kände

….varpå Whilliam, strax 4år, omedelbart svarade:
”-Han heter Thommy!”

*såklart*

Päronrumpa

HUR kan man se att det är Stephanie som är å hälsar på sin bästis Sandra? På rumpan!

Vid ett tillfälle tex kom jag ner från övervåningen och hade inte hört att någon kommit in såg jag:
#ett par stövlar slarvigt avslängda strax innanför ytterdörren,
#en jacka strax bredvid,
#en tjocktröja längre in i hallen,
#ett par tights på tröskeln mellan hallen å köket,
#t-tröjan i köket
#å på tröskeln in till vardagsrummet ett par söta trosor…
lite nyfiket stack jag in huvudet i vardagsrummet för att kolla vem som kommit för att hälsa på och vad skådar mitt norra öga? Jo, vår gäst hänger över soffan och det ända (<—fyndigt ) man ser är en liten päronrumpa…

Låt mig få presentera: STEPHANIE! Att rumpan var det första man såg av henne, på den tiden, var inte ovanligt.. Ja,ja hon va inte 16 år då alltså, bara 4-5år…men ändå Man kände igen henne på rumpan eller på hennes långben-skratt. Nu på senare tid har jag lärt mig känna igen hennes ansiktet med
*Lika störtskön nu som då fast mer påklädd nu.*

Ragga

Jag, Jonathan, Mathilda å Whilliam va på sommarläger. På kvällen sa jag till de som satt och grillade:
-Jag drar in till stan en sväng och köper lite godis
-Aha!! Du ska ut å ragga!! …skojade folket..
-Ha ha ha, skrattade jag, det blir inte lätt att ragga när man har hela bilen full med ungar..
Så klev jag in i bilen och körde iväg. Jag vände mig mot Jonathan och log lite..
-Hörde du att dom skojade om att jag skulle ut å ragga?
”-Ragga??” hördes det ifrån baksätet…det va Whilliam, snart 4år(!!), som satt å tänkte högt…och fortsatte:
”-JAG är mammas kille!”

Han klarade det!

Min son Jonathan har alltid varit en vilde å var, om möjligt, ännu värre när han va mindre..
När Jonathan var 3 år va vi på en påsk-musikal, som han faktiskt va lugn på och till och med koncentrerat lyssnade på! Nästan bara det var ett mirakel…

Men så blev han helt chockad när Jesus dog..(den Jesus vi bad till levde ju. Snacka om att han såg förvånad ut när han såg att Jesus DOG!)

Men så rullades stenen upp å Jesus kom ut ur graven.. Då vände sig Jonathan om å grep tag i pappa Thommys tröja och skakade honom fram å tillbaka medan han ropade
”-Pappa,pappa! Han klarade det! Han klarade det!”
Musikalen liksom stannade upp ett litet ögonblick å folk började applådera…

Det brukar jag alltid tänka på när det är Påsk. ”Han klarade det”

YouTube – Mathilda å mamma e galna

YouTube – Mathilda å mamma e galna.

Vargen

Jag och Mathilda pratsade lite medan vi klädde oss för att gå ut en sväng…
-Mamma, jag är lite rädd för vargen..
-Men varför det? Dom är ju inte så farliga och så finns dom inte ens här!
-Mamma, jag kan höra dunk i örat när jag lägger mig…
-Åh, det är bara ditt hjärta som dunkar. När örat ligger tätt mot kudden kan det hända att man kan höra hjärtat slå…
-Aha!! Jag trodde det var vargarna som kom å klampade med fötterna så här *hon ställde sig bredbent och klampade med fötterna* DUNK-DUNK-DUNK
Lättad över den informationen skuttade hon ut å lekte

YouTube – Hahaha

YouTube – Hahaha.

Jag säger ju det!! Visst ÄR ungar härliga!?

När JAG var liten..

…trodde jag att när man blev vuxen klarade man av att ”behärska” skuttet i kroppen…jag menar, när man är ute och promenerar och går så där lugnt och sansat va ju det inte naturligt eftersom man kan ju faktiskt ”skutta” när man ska någonstans… Om man ändå går så där långsamt som vuxna gör måste dom ju ha en förmåga att lägga band på sig…hålla tillbaka skuttet liksom. Den förmågan fick man nog när man blev vuxen. Ibland försökte jag gå i samma takt och se förståndig ut som dom vuxna men det gick inte särskilt länge…

Nu förtiden promenerar jag i vuxen takt men då å då kommer skuttet tillbaka och eftersom jag ätit krumelurpiller låter jag skuttet komma…men då brukar jag ha ungarna med mig som förkläde

Mathilda i ett nötskal

När Mathilda var 3-4år va hon helt galen i ”Karlsson på taket”. Märkigt egentligen..han e ju inte särskillt snäll….men Mathilda gillade honom. Hon ville ha propeller å tjatade jämt om detta. En annan typisk egenskap hon hade, och har fortfarande, va att få uppmärksamhet, godis och saker från sin pappa som för det mesta gav efter för sin lille tjej Ville hon ha nått gick hon till pappa, där hade hon störst chans att få utdelning…

Så en natt sov hon brevid pappa, jag var inte hemma då av någon anledning… Så yrade hon och vred sig i sängen och helt plötsligt pratade hon klart och tydligt i sömnen…:

-Karlsson, Karlsson, pappa betalar!

En världsnyhet!

Idag rusade jag över en kortis till grannen…å just när jag var borta så hände det fantastiska där hemma!

Det va en sådan nyhet att det inte kunde väntas med att berättas tills jag kom hem utan Thommy var tvungen att ringa…

-Hej, de e jag.. Whilliam har nått att berätta *säg nu vad du gjort*

-ja bassat påtta

-Har du bajsat på pottan?! Åååå, va duktigt!!

I bakgrunden hörde jag Mathilda…*nu vill jag prata…*

-Mamma, mamma!! Whilliam har bajsat på pottan!!

-Jag hörde det! Va duktigt av honom!

- Å gissa vad?! Jag räknade bajset..

-?

-Jag räknade bajset ”ett-två-tre” Precis som han är!!

(Whilliam är nämligen tre år så detta är ett otroligt sammanträffande!)

Heeelt rätt!

När Simon & Johanna gick igenom lite fotografier tillsammans med Emma, barnens kusin ca 3år vid tillfället, så pekade dom på korten å Emma rabblade upp namnen på dom som fanns på korten
-Farfar
-Mamma
-Mormor
-Pappa
…osv…
Så kom dom till ett kort på mig och Emma sa tydligt och klart det hon trodde (eller förstod) att jag hette (eftersom jag lärt henne det):
-Annaärbäst

Pax

Man säger, även lite större barn, mycket som i ett lite mindre barns öra kan låta knepigt…
tex när någon skvallrar å ropar anklagande ”han tog den sista” eller när någon förskräckt kollar i kylskåpet å säger anklagande ”VEM har tagit den sista??”…
Utifrån dessa å andra liknande tillfällen utropade Jonathan, 4år, ”PAX för den sista” när jag ställde fram ett gäng pannkakor på bordet… för ”den sista” måste det ju va nått speciellt med eftersom alla ville ha den…

Jorden är rund

-Man skulle kunna tro att jorden är platt men det är den inte….påbörjade Zack, 7år, sin mening…
-Nä, sa Mathilda med en ”såklart-att-jag-vet”-tonläge på rösten, den är ju tung!
-Nä, den är ju rund! konstaterade Zack med en ännu mer ”såklart-att-jag vet”-tonläge på sin röst…..och fortsatte självsäkert: -Å allt beror på molnen…

Jag tycker det skymtar lite rosa…

Jag hade Mathilda med mig och skulle springa in på ica en snabbis. Bråttom minns jag att jag hade.
-Kom nu Mathilda, skynda dig, sa jag å tog henne i handen. Men hon började streta åt motsatt håll..
-Men mamma,titta…
-Inte nu, kom nu!
-Men mamma…
Jag förstod att jag kommer inte att vinna tid på att INTE ta mig tid att titta på va det nu va som hon ville att jag skulle titta på..
-Ja, va är det du ville jag skulle se?
-Jag tycker att det skymtar lite rosa..
-Rosa va då?
Så såg jag att hon tittade ner på marken och där, in trampat bland grus och smuts..ja, visst va det något rosa..
Vi gick fram, hukade oss en aning och tittade..
-Åh, vad vackert!
Vi tittade en liten stund och sen va det ok att gå in på ica och låta resten av dan snurra på som en vanlig vardag brukar.
Va vad det då som fick Mathilda, och även hennes kära (vackra) mor, att stanna upp vardagen en liten stund?
Jo, ett litet tuggummipapper som blänkte och lyckosamt hade den rätta färgen, Mathildas favorit, rosa!

Vad önskar du dig?

Kim ringde från mobilen mitt i sitt julhandlande och bad att få prata med sin lillasyster Mathilda,5 år, som för tillfället satt vid matbordet och kvittrade glatt som vanligt. Han frågade:
-Vad önskar du dig?
Var på hon förtvivlat började storgråta och dramatiskt sprang ifrån telefonen och från matbordet…
Jag ursäktade mig för Kim å sa att jag inte visste vad det tog åt henne. Sen gick jag iväg å frågade:
-Men Mathilda? VARFÖR gråter du? Han frågade ju vad du önskade dig, det va ju en snäll fråga!
-Men jag vet inte vad jag önskar mig!
-Men då kan du ju säga att du vill ha en överraskning…eller kanske säga att du inte vet just nu men att du kan tänka på saken å ringa upp senare… Nu blev kanske Kim ledssen när han bara ville vara snäll mot dig och du istället började gråta…
Så kom hon på hur dumt det blev och skulle tänka på det till nästa gång…

Så flera veckor senare så satt jag i telefonen med Thommy.
-Åh, pratar du med pappa?
-Ja
-Får jag prata med honom?

-Pappa,pappa. Ska du inte fråga mig vad jag önskar mig i julklapp?
-Nä…men i födelsedagspresent kanske?
-Men fråga mig vad jag önskar mig i julklapp då,pappa…
-ok, då… vad önskar du dig i julklapp då?
*formell å högtidlig röst*
-Det vet jag inte just nu,pappa, men jag kanske kan ringa upp dig lite senare, när jag tänkt en stund, så får du veta det.
*hon log och visade tummen upp till mig. Hon hade lytt mitt råd! Duktig flicka!*

En annan felsägning…

Tänk va grymma vi va…
När någon retade Sebastian skrek han ”SLUTA”…men eftersom han pratade lite otydligt så blev det ”TUTA” var på vi (givetvis) omedelbart sa: ”TUT-TUT” å då blev han ännu argare å skrek ÄNNU högre ”TUUUTA” var på vi omedelbart (givetvis)……

Plumlebyske

Sandra va en hejare på att prata tydlig när hon va liten…men ”strumpor” va svårt att säga. Det blev istället ”plumler” och istället för byxor sa hon ”byskor”. Så då blev, såklart, strumbyxor ”plumplebyskor”! Länge retade vi henne å sa ”kom nu lilla plumplebyske-fia”. Så nästa gång ni ser henne kan ni ju kalla henne för det men säg inget om att jag har berättat det….

Nästan rätt

Jonathan snappade upp sina föräldrars samtal efter att strömmen gått…
T: -Va e det?
A:-Det e strömmen som gått. Men jag har kollat propparna å det är ingen här inne utan jag tror det e i proppskåpet vid ladan. Det är nog en 16ampers… Jag kollar om vi har en extra…

Nästa gång strömmen gick befann sig Jonathan på övervåningen och kom ner rusandes….
”Pappa, pappa! Strömmen har gått av! Det är en 16laddare!”

Himlen

En gång berättade jag för Mathilda, snart 5år, att en tant Barbro hade dött och att moster RoseMarie va lite ledsen, trots att Barbro kommit till himlen kunde man ju sakna henne här på jorden…
Då bad Mathilda: ”-Käre Jesus, bed för RoseMarie så hon blir glad i hjärtat!”
Sen sa hon:-”Mamma, om jag har döddit måste du berätta för dagis att jag inte kan komma…”
Så kom vi fram till att isåfall skulle Jesus, när Mathilda kommit till himlen, gå med henne till dagiset i himlen å presentera henne för himmelens dagisbarn!..
”-Det här är Mathilda, er nya kompis!” Å alla barnen skulle bli glada!
Så kom vi att prata om när JAG var liten å trodde att (av olika anledningar) att Barbro va mormor åt alla barnen, vare sig dom hade någon annan eller inte…Och då kom vi på
:”-Jesus tar Barbro till himmelens dagisbarn just nu (å så tittade vi uppåt å log)och presenterar henne:
”-Hej alla himmelens dagisbarn! Det här är Barbro alla barns mormor!!” Och alla barn kommer att ropa ”Hurra!” och sträcka upp händerna!

Klarspråk

Whilliam,3 år, pratar ganska otydligt ibland så när jag inte hör vad han säger frågar jag ofta
”-Vad menar du? Förklara mer…”
för att locka honom att beskriva med andra ord vad han menar…

Det är bara det att han tröttnat på det en aning (verkar det som) för nu går han rätt till kylen, slänger upp dörren å säger:
”-Jag menar Yoghurt!”

Pellerareråtta

”-Men det va på tiiden att vi duschade dig!” sa jag till Jonathan,4 år, medan jag tvålade in honom..
”…för nu, nu luktade du…”
Jonathan avbröt med
”-Pellerareråtta”
”-Pellerareråtta?? Vad är det?”
”-En pinne å en pingvin”
**såklart**

Viktigt

Jonathan fyller i slutet på augusti men alla andra fyller på våren, innan Whilliam föddes alltså…
Så omkring september var här en rörmokare och hjälpte oss att sätta in en ny toalett. Det var en tystlåten herre som inte gärna pratade mer än nödvändigt. Men Jonathan har en förmåga att INTE lägga märke till sådant å svansade efter den stackars besvärade rörmokaren över allt..
”-Vad gör du?”
”-Vad e de där?”
”-Lagar du toan?”
osv osv osv osv

Så till slut kände han väl att han måste säga nått till Jonathan så han frågade Jonathan:
”-Å Hur gammal e du då, pojk?”
Var på Jonathan omedelbart med en bestämd röst sa:
”-Jag var tre år läääänge, men nu är jag fyra!”

Tankeläsare

Sandra, typ 7år, Sebastian, isåfall 5år, hade suttit länge i köket och pratat med varann. Jag vek tvätt i ett annat…när plötsligt Sebastian ropade ilsket
”MAMMA” Så jag kom in och undrade vad som stod på…
Sandra satt å fnissade medan Sebbe skrek ännu högre för att han såg att hon skrattade. Eftersom jag inte gillar att man skrattar åt någon på dennes bekostnad slängde jag en ilsken blick på Sandra å frågade Sebastian vad som hänt. Han svarade:
”Jo, Sandra skulle försöka läsa mina tankar så hon satt å stirrade på mig JÄTTE LÄNGE..å sen så pruttade hon!”
Sandra flikade genast in
”-Men, mamma, det var inte meningen…” å så skrattade hon ännu högre
”…de är sääkert…” Men blicken från Sebastian visade att han nu var MYCKET förolämpad!

Jag var tvungen att vända å gå ut för att Sebastian inte skulle höra mig skratta…

Så tänkte jag

När jag var liten trodde jag att det liksom var ett tecken på att man va vuxen när man satt kvar vid bordet EFTER att alla bullarna och kakorna va slut.
Det e konstigt med vuxna. Det finns väl egentligen ingen anledning att sitta kvar när bullarna var slut?

Jag tänkte MYCKET kloka tankar när jag var liten, ville bara dela dom med dig…

Smart

Vi satt i bilen å skojade när Kim 11år kom på ett rappt svar…då frågade jag
”Å vad fick DU luft ifrån?”
Kim som ville vara lika rapp igen svarade snabbt:
”Från hjärnan!”
Så då vet vi vad den innehåller. =)

Gift

-Är det ok att jag gifter mig med pappa, frågade jag Kim 4år när jag tyckte att jag kände att han gillade mig och blev helt överraskad av det omedelbara svaret:
-NEJ!
Det tog ett bra tag innan jag igen vågade fråga…är det ok att jag å pappa flyttar i hop?
-JA, svarade han omedelbart till min stora lättnad..tills vi kom till bröllopsdetaljerna… Då han lika självklart sa
- NEJ till att vi fick gifta oss.

Men nu vågade jag fråga varför eftersom han sagt att han VILLE att jag skulle få flytta ihop med pappa…. Då kröp det fram att han trott att jag frågat om vi fick FÖRgifta oss… *pust*  Tack gode gud för det.

Typiskt ungar **he he he he**  allt ska dom ta bokstavligt!

Hysteriskt

En kissepaus på vägkrogen i Laxå… Jag skulle bara springa in en snabbis med Mathilda på toan så att vi snabbt kunde åka igen…en sådan ”snabbis” brukat ta sin tid, den här gången tog det 40minuter!

Mathilda kissade å bajjade å pratade i oavbrutet i 30min.
Pappret va slut, jag fick säga till dom som jobbade där. När dom kom trodde dom det var ledigt att gå in men gubben fick ge mig pappret genom dörrspringan…för Mathilda satt nämligen på toa igen, för 2:a gången
Jag gick snabbt själv på toa efter det å ropade på Mathilda minst två gånger att INTE öppna dörren.
Sen gick Mathilda på toa igen.
Sen kom Thommy me Whilliam som hade skitit och våtservetter till Mathilda som hade svid efter allt toa-göra.
Det kom en baj-knort på golvet när Whilliam krånglade när jag skulle byta på honom…
till slut va Mathilda klar å gick till pappa. Då ringde det på telefonen och då… smet Whilliam.
En snäll dam stoppade honom.

Tänk att på en del ställen vill dom att man ska BETALA för att gå på toa!!

Pinsamt

Vi har haft som vana att ofta åka till badhuset, typ en gång i veckan…på fredagar närmare bestämt. Men periodvis har vi gjort det lite mer sällan. Så bestämde vi att ”nästa vecka på fredag åker vi till badhuset” ”Jaaa, Jippiee” sa Sandra som då var ca 6 år.
”Nemen, då kan inte jag” sa jag.
”Va då då?” undrade Sandra såklart…
”Ärch, inget..men jag kanske kan följa med in å titta på när NI badar”
”Men VARFÖR kan du inte bada??”
”Skit i det du, jag följer ju med iallafall..”
”Men berätta!…”
Så då fick jag förklara att jag hade mens den veckan och allt runt omkring det som hon frågvist ville ha reda på. Så något senare kom jag på när jag kollade kalendern att jag tagit fel vecka! Va bra! Då kunde jag bada iallafall då!! Skönt!

Väl inne så bytte vi om och Sandra sprang in före till pappa. Jag kom ut lite senare i baddräkt och bar på våra handdukar. Så hörde jag hur Sandra ropade
”-Mamma”. Hon stod uppe på trampolinen och skulle just hoppa. Hon ropade å vinkade
”-Mamma, mamma..” Folk stannade upp, tittade på Sandra och tittade sedan på mig å log. Jag log stolt tillbaka, nickade mot dom som tittade å tänkte ”Det är min dotter som ska hoppa och hon vill visa sin mamma!”
Så tittade jag upp på henne som vinkade å ropade glatt….

”-Mamma, mamma, hade inte du MENS?”

Smeknamn

Kärt barn har många namn sägs det…jag har många namn på mina …å andras…
Kim                             -Kimpa
Sandra                       -Goligosanimej
Sebastian                  -Volivoli
Jonathan                   -Gottigotti
Mathilda                    -Mumsan & Mammasmamilitilda
Whilliam                   -Snoset
Karro                         -Snuttetulp

Bjum-bjummen

När Sebbe var omkring 3år hade han fått en leksaks bil med bakhjul som gick ”av sig själv”.  Han var mycket ivrig att leka med den å släppte den inte ur sikte…så skulle jag duscha av honom å då kunde han INTE ha med den i vattnet eftersom den va delvis mekanisk.. Så jag satt bilen på toa locket så att Sebbe kunde se den hela tiden medan jag duschade honom å när han va klar ryckte han genast tills sig den.

Jag bar honom i handduken till soffan där han nöjt satt, naken å men handduken mot soffan, med bilen i knät å lekte medan jag borstade håret på honom. Så rätt va det var GALLSKREK han! Jag fattade inget. Hade jag ryckt till i hans hår medan jag borstade det eller va va det? Sebbe skriker ju aldrig annars om det inte gjort VÄLDIGT ont…

Sebbe fortsatte vrålskrika å reste sig upp… DÅ såg jag! Bakhjulet som snurrade av sig själv hade fångat upp Sebbes snopp (bara ytterskinnet, men ändå..) och så hade den fastnat mellan däcket och skärmen på bilen. Nu stod stackaren där å skrek med bilen hängandes i…

Jag trixade å grejade tills den släppte. *PUST* Stackars Sebbe! Jag bar honom som en bebis inlindad i handduken upp på övervåningen där hans stora syster låg till sängs ..och ängsligt frågade
”Vad hände??”
”Jo det var så här…” Började jag men blev snabbt avbruten av Sebbe som tvärt satte sig upp i sängen, satte händerna i sidan och sade bestämt:
”Bjum-bjummen döda min bopp!”

Några dar senare såg jag Sebbe komma ut från toan å då satte jag mig på huk å frågade
”-Har du varit på toa?”
”-Ja”
”-Har du kissat?”
”-Ja”
”-Men va bra! Då är inte snoppen död!”
….Då tittade Sebbe på mig ömt, satte handen på min axel, lutade snett med huvet å sa ….
”-Mamma, den är död!”

Sebastian

Sebastian har alltid varit en finurlig typ…tänker logiskt men i andra banor liksom. Som när han var 3 år och jag på morgonen ryckte av honom täcket och la märke till att han hade en strumpa på sig varav jag frågade:
-Varför har du sovit med en strumpa på dig?
**Sebbe titta lungt på mig och levererar ett självklart svar**
-Jag har ju tagit av mig den andra.

Som en annan gång när jag filmade allt möjligt och även Sebastian… när han satt på toaletten. Han såg lite besvärad ut och jag frågade:
-Sitter du på toaletten?
**Han svarade lika självklart och lite trött på dumma frågor…**
-Annars trillar jag ju i.

Jonathan

Han e en gaalen unge! Den enda gången han varit lugn var när han fått hjärnskakning, då va han rätt cool i en hel vecka faktiskt!
Vid ett tillfälle när han var ca 3 år va han ute å lekte. Jag  gick ner en snabbis mot ladan för att hämta något. I köket hade jag ”laddat upp” för att laga någon köttgryta tror jag det var.. Ett paket margarin, köttbuljongtärningar å någon gryta stod framme..

Så gick jag ut, förbi Jonathan å ner i ladan..så någon minut senare (MAX) kom jag å tänka på ”tänk om Jonathan går in i köket å gör nått dumt me maten jag har framme..” Jag sprang upp mot huset igen å på vägen såg jag Jonathan. Han skulle kunnat komma i från huset..hade han varit inne? Hade han hunnit ställa till nått? Men inte en min visade han att han gjort nått…så i lugnare tempo gick jag in i huset, förvissad om att han bara varit på toa eller nått. Så drabbade mig en syn av katastrof!

Ungen hade dragit fram fler grytor å slevat smör klumpar i alla…pressat i buljongtärningar i smöret med eller utan folie runt smetat in dörren till frysen med smör. Så mycket smör, grytor och diverse slevar, bestick å annat köksbråte att det är svårt att tro att han bara hunnit!! Jag bara SKREK ”JONATHAN” men hann inte skälla ut honom ordentligt eftersom jag väntade gäster å efter denna katastrof hade jag riktigt bråttom!

Senare på eftermiddagen såg jag Jonathan lite sakta mot huset. När han närmade sig anade jag att nått inte stod rätt till. Hans utseende va förändrat på nått sätt. Hans annars storlockiga år låg liksom bakåt slickat… ”Va har du gjort?” frågade jag. ”Va då”…sa han överraskat (så klart) ..”Ja, me håret” sa jag. ”Menar du det här?” sa han då å vred på huvet så att jag fick se en stor klump hänga inkletad i nästan hela håret… Det visade sig att han fått tag i nått gammalt infettningsmedel till sadlar eller nått som va så gammalt att dt hade formen av kåda på nått sätt. Jag fick kamma ur det värsta å tvättade, utan något bättre resultat, med shampoo å yes diskmedel å va jag kom åt.. inget hjälpte men jag brydde mig inte längre. Jag vara bara helt slut!

Så när jag på kvällen satt i köket på en stol..fullständigt slut efter allt tänkte jag ”kan man hata sitt barn? isåfall gör jag nog det..” Då gick Jonathan förbi, stannade till i dörröppningen och backade tillbaka som om han hört mina tankar. Han ställde sig mitt emot mig, kröp upp i mitt knä och klappade mig på kinden ”mamma, du är min lilla sockerpudding” Jag svarade ”älskling, det är just sånt som gör att du överlever uppväxten”. Såklart älskar jag honom! Heelt underbar unge!

Någon dag senare kom jag på att fett löser fett så jag hade matolja i håret å det löste upp gegget. sedan kunde jag ta bort matoljan med shampoo…