Jag sa: Det är ju Nassim från Bolibompa (och pekade upp mot scen)
Whilliam: Va? Är det sant? Hur kom han ut från Bolibompa? Är det nått magiskt eller?
Efter det kom han och frågade samma sak om och om igen: ”…hur funkar TV? Kom han ut? Jag fatta inte…” med en massa gester till förstås.

Efter uppträdandet blev Nassim nyfiken på Whilliam och försökte få kontakt men Whilliam va inte intresserad av Nassim utan mer av det tekniska miraklet. Han gick i väg, såg fundersam ut och mumlade:
”ut ur TV:n..”

Barnen hade längtat hela veckan efter ”fiskekaka” (Norsk variant av fiskbullar, fast jättestora, serverat med smält smör och potatis) men den dagen som den maten skulle serveras så brann det i matsalen!! (Ingen fara, det var några elkablar som brunnit och det rök en del, men brandbilen o polisen var här och det blev ingen mat den dagen…)

Vi var nu tvungna att äta på McDonald’s och det skulle man kunna tro att barnen skulle bli glada av men icke! Inte Mathilda,7år, & Whilliam,6år, i alla fall för dom ville ju ha ”fiskekaker”!
”Det är nått fel på dom, mamma!” sa storebror Jonathan, 14år, bestämt!

På kvällen satt Whilliam, summerade dagen, och pratade för sig själv (med besviken röst): ”dom skulle göra fiskekaker – men det klara dom inte av!”

Whilliam svarade omedelbart:
”jag jobbar till på söndag”

-Kan du säga till mig när det ringer i den här telefonen?
sa Whilliam och försökte se klok å förståndig ut…
-För då ska jag svara i den ”Det är Whilliam Storm” för jag har bytt!
(han ser lika klok ut heela tiden)
Jag heter inte Bergenwall nu för man kan byta. Jag heter Storm.

*ha ha ha* DEN ungen gör livet värt att leva! Hur tänker han egentligen?

(bild på ko+mjölk)
L: -Mjölken kommer…
W: -från kon!

(bild på barn som springer mot sin mamma)
L: -Barnet springer…
W: -till mamma!

(bild på ett glatt barn klädd i baddräkt med en badring om sin midja )
L: -barnet går….
*nu är det rätta svaret ”ner till sjön” eller liknande*
W: -för att mamma inte ser!

Hon hade alltså sprungit på gruset å ramlat. Därav ordet ”skramla” =)
april 2010

-Du behöver inte dricka ”mersvell”, pappa, för du är ju stor nu, sa han lite senare
…det lät så klokt att vi låtsades förstå…

Vårkänslor kanske yttrar sig på detta knepiga sätt i Whilliams liv?

Det ena ämnet löd:
”Om du fick välja ett husdjur vilket skulle du då välja?”
Erik skrev:
Då skulle jag välja en krokodil. Och om han skulle äta upp min arm så skulle det inte göra nått för då skulle jag slippa borsta hans tänder…”

Det andra ämnet löd:
”Om du fick vara osynlig för en dag – vad skulle du göra då?”
(Kalle är en kompis till Erik som Erik visste tål lite skämt)
Erik skrev:
Då skulle jag måla mig själv som ”Kalle” överallt på kroppen…utom ett hål i huvudet så att man kunde lysa in där och se att ”Kalle” inte har någon hjärna.

HA HA HA HA HA HA Gör en analys på detta mina vänner! Otrolig kille!

Som den där gången som vi var på väg till Stockholm på begravning. Barnvakten var på väg hit å jag rusade runt som en vilde för att städa det sista å göra iordning allt. Vi skulle vara borta ett par dar så barnvakten (som skulle ta hand om Mathilda, 3,5 år och Whilliam, 2 år) skulle få sova över.

Sängarna skulle bäddas rent och jag stod där med ett berg av sängkläder. Stående i sovrummet ser jag ut över vardagsrummet, som jag är tvungen att passera innan jag kommer till tvättstugan, och där får jag syn på Mathilda! Jag ser henne bakifrån men ser när hon böjer sig ner efter något på golvet. Högt mot lampan håller hon upp något med sin vänstra hand. Jag kan inte på detta avstånd se vad de är för en liten pryl…
Så ser hon vad det är och en behaglig, men med något nervkittlande över sig, uppkommer en rysning över hennes rygg. Jag hör hon viskar för sig själv ”en ärta”… I samma ögonblick fattar jag vad som är åfärde! Jag kalkylerar över mitt avstånd till henne å funderar ”hinner jag fram och ändå ta med mig tvätten jag har i famnen eller ska jag kasta tvätthögen åt sidan för att handlöst kasta mig mot henne?” Jag fattar beslutet att jag hinner ta med mig tvätten…ett öderstiget misstag visade det sig..

Med tvättberget tar jag sats och ropar högt i farten: STOPPA INTE IN DEN I NÄÄÄÄÄSAN!! Men Mathilda är helt uppslupen av sin nyvunna idé tar sig runt hörnet och när hon är utom synhåll hör jag ett
”aaj” (SKIT! Hon har satt den i näsan!)
Ytterligare något ögonblick senare hörs…
”AAjjeee” (SKIT! Nu har den fastnat”)
Mycket riktigt! När jag kom fram till henne tittar hon ängsligt på mig å säger
”den har fastnat”

Efter att försökt på alla vis att få loss den ringde jag akuten och frågade om det var nödvändigt att komma in och det var det. Ärtan kommer nämligen att svällla.. Härligt! De va bara att dra in till doktorn! Lite gråt å blods-erfareheter senare hörde jag Mathilda, i baksätet, berätta om sin dag för sitt mjukisdjur:
”Idag va jag Elisabeth men jag slogs inte..”

När barnen för första gången skulle få träffa sin pappa på sjukhuset (i september-09) så förberedde de sig genom att rita teckningar på dagis. Mathilda va väldigt orolig osv men det gick bra. Väl på sjukhuset så viskade hon till mig
”mamma, nu blir jag så där rädd igen”
…efter en del lirkande kom det fram…”jag tänker att…pappa är ju sjuk å vi är på sjukhus å…jag tror att jag kan bli sjuk..” Naturligtvis! Inte alls så konstigt! Hur ska man kunna veta att just denna sjukdom inte smittar? Det redde vi ut när vi tog tag i e doktor som fick förklara! Tänk va bra med Mathilda! Hon säger ofta va hon tänker på!

Iallafall så tänkte jag inte att Whilliam tänkt så mycket på detta…tills för en tid sen, i slutet på november-09 (Thommy kom hem från sjukhuset i september):
På morgonen när jag klädde på Whilliam tittade han på teckningen som han gjort till pappa när vi hälsade på honom på sjukhuset (som jag hängt upp på vägen). Han stod stilla ett tag och bara tittade så sa han
”när jag gjorde den va jag ledsen. Sen blev jag glad. På dagis.”
Då sa jag:
”det stämmer. När du gjorde den va du ledsen för pappa va sjuk. Men nu är han frisk så nu är du glad. Du gjorde teckningen på dagis”

Varpå Whilliam omedelbart, med HÖG röst såklart, svarade:
-FÅR JAG PILLA PÅ DEN NÄR JAG KOMMER HEM?

Till Sandra fortsatte han..:
”sitter du fast?”
”Va då”,frågade Sandra
”i telefonen”…

*såklart att han undrar det! Hon pratar ju inne i telefonen*

….varpå Whilliam, strax 4år, omedelbart svarade:
”-Han heter Thommy!”

*såklart*

Vid ett tillfälle tex kom jag ner från övervåningen och hade inte hört att någon kommit in såg jag:
#ett par stövlar slarvigt avslängda strax innanför ytterdörren,
#en jacka strax bredvid,
#en tjocktröja längre in i hallen,
#ett par tights på tröskeln mellan hallen å köket,
#t-tröjan i köket
#å på tröskeln in till vardagsrummet ett par söta trosor…
lite nyfiket stack jag in huvudet i vardagsrummet för att kolla vem som kommit för att hälsa på och vad skådar mitt norra öga? Jo, vår gäst hänger över soffan och det ända (<—fyndigt ) man ser är en liten päronrumpa…

Låt mig få presentera: STEPHANIE! Att rumpan var det första man såg av henne, på den tiden, var inte ovanligt.. Ja,ja hon va inte 16 år då alltså, bara 4-5år…men ändå Man kände igen henne på rumpan eller på hennes långben-skratt. Nu på senare tid har jag lärt mig känna igen hennes ansiktet med
*Lika störtskön nu som då fast mer påklädd nu.*

Men så blev han helt chockad när Jesus dog..(den Jesus vi bad till levde ju. Snacka om att han såg förvånad ut när han såg att Jesus DOG!)

Men så rullades stenen upp å Jesus kom ut ur graven.. Då vände sig Jonathan om å grep tag i pappa Thommys tröja och skakade honom fram å tillbaka medan han ropade
”-Pappa,pappa! Han klarade det! Han klarade det!”
Musikalen liksom stannade upp ett litet ögonblick å folk började applådera…

Det brukar jag alltid tänka på när det är Påsk. ”Han klarade det”